”Är det konstigt, ” fortsatte han, ”jag bara frågar, att bilar sätts i brand ute i förorterna, att Hells  Angels och Banditos växer sig starkare? Vi små människor som det inte alltid har gått så bra för är precis som djur. Ännu slaktas vi inte men det är nog bara en tidsfråga. Makten kommer klädd i mörk kostym och begraver allt som står i dess väg,” han drog en djup suck och tystnade .

  ”Sverige är ett vackert land, ” sa Svenne med vemod i rösten när de for in i Dalarna. Båda satt tysta medan bilen rusade fram. Träd och åkrar, ringlande älvar, stora skogar och gröna slätter kom och försvann.

  Mörkret kom när de passerade Gävle och det var sen eftermiddag när de passerade finska gränsen.

  ”Det kommer att bli varmt idag, ” sa Bror, ”inte ett moln på himlen, inte en vindpust,  ” Det kommer att bli en fin dag men det kommer också att bli en av de svåraste dagarna som vi har upplevt,  sa Svenne, ” Det kommer att vara lätt som en plätt, vi är snart på väg tillbaka hem och då kommer vi att skratta åt det här,” sa Bror.

  ”Du duvan, ”sa Svenne, ” skulle du kunna sticka iväg med ett meddelande till en människa som heter Bror. Jag måste få hjälp annars klarar jag inte av det här.” ”Javisst, ”sa Koskin, ”varför inte, visa mig bara vart jag ska och vem som ska ha meddelandet så fixar jag det, jag är inte bara en duva jag är en finsk duva.”

  I meddelandet beskrev Svenne problemet för Bror och varför han behövde hans hjälp. Han bad Bror att möta honom på en plats utanför den oändliga skogen. Än var han inte redo att ta in en människa i den oändliga skogen, inte ens Bror.

  När Svenne hade kämpat sig igenom den stora skogen och stack ut huvudet igenom den sista busken såg han Bror sitta i sin lilla röda bil. Bilen puttrade ilsket, senare förklarade Bror: ” du förstår det här är en SAAB sport en riktig racer.”

  ”Vi har bråttom, ” sa Svenne när han satte sig i bilen, ”vi har fruktansvärt bråttom.” ”jag vet, ”sa Bror, ”och det vet min SAAB också så du kan ta det lugnt vi kommer att hinna i tid.” Bror tryckte gasen i botten och bilen sköt iväg med en fruktansvärd fart. träd och buskar, flög förbi.  Gruset sprutade under bilen. ”Men Bror, ”sa Svenne, ”jag tror ta mig tusan att du är en riktig rallyförare .” ”Ja inte sant, ” sa Bror och log, ”jag har detaljstuderat gamla filmer med ”Karlsson på taket” när han körde som bäst. Ärligt talat så tror jag att jag har det i blodet.”

   Bror pratade hela tiden och det berodde nog på att han var nervös men Svenne satt tyst och försökte tänka igenom vad som skulle hända när de kom fram till minkfarmen. ”Tänk, ”sa Bror, ” vi betalar skatt för att avlöna våra politiker och deras hantlangare, de ska arbeta åt och för oss men i verkligheten är de våra fogdar. De bestämmer och styr över våra liv in i minsta detalj. Samtidigt har de skapat sig själva en exklusiv överklass, den politiska.”

  En tidig morgon på sensommaren gav sig Koskin iväg mot den stora oändliga skogen dit där Svenne och hans vänner hade flyttat. ”flyg försiktigt kom ihåg att du är vårt sista hopp, ” ropade Mike efter honom när han lyfte, ” inga problem,” sa Koskin, ”jag är inte bara en duva jag är en finsk duva.”

  ”Bara nu Svenne Svin hinner komma i tid, ”suckade Mike, ”vi sitter i burar på en minkfarm uppe i Finland och Svenne bor i den stora oändliga skogen nere i Sverige.”

   Svenne Svin levde ett lyckligt och lugnt liv med sin fru Monica och deras tre söner. Dagarna gick fort och ett år gick snart över i nästa. Alla grisar i den lilla byn kände sig nöjda med sina liv och det de var nöjdast med var att de inte behövde vara rädda för människorna längre.

  En dag satt en duva på en sten och frågade efter Svenne, fast det var egentligen inte sant för han bad först om en öl, en stor öl, för som han sa: ”man blir så förbannat torr i halsen när man flyger snabbt och det är snabbt jag flyger. ”jag har ett brev till dig, ”sa Koskin mellan klunkarna, ”och det är bäst att du läser snabbt för det är fasligt bråttom.”

  När han bodde i svinstian hade bonden haft en son som hette Bror. Han försökte redan som liten att rädda grisarna men lyckades aldrig. Men hade som vuxen fortsatt med sina försök. Svenne hade vid ett antal tillfällen träffat Bror när han spionerat på människorna. Svenne visste att Bror hade en gammal bil och med hjälp av den så skulle de hinna upp till minkfarmen i tid för att rädda minkarna. Svenne var helt säker på att Bror skulle hjälpa honom och minkarna det gällde bara att få iväg ett snabbt meddelande till honom.

  Svenne läste brevet där Mike Mink berättade historien om hur de skulle flås levande och att det var mycket bråttom om de skulle ha en chans att bli räddade. Svenne var Svenne och därför bestämde han sig där han stod och läste. Han hade alltid varit medveten om att dagar som denna skulle komma. Antalet djur som var i behov av hjälp var konstant. ”Men jag behöver hjälp, ” tänkte han, ” det är långt till  minkfarmen och om jag ska gå till fots hinner jag aldrig att komma i tid.”

Mike satt i sin kalla och blåsiga bur och flyttade tyngden från det ena benet till det andra för att hindra att nätet i golvet skar in i hans små fötter. Han hörde när män i svarta kostymer ville köpa minkskinn av den rätta sorten och han visste vad det betydde. Minkarna skulle få ett medel som förlamade dem. Känseln skulle de fortfarande ha kvar men kunde inte röra sig. De skulle helt enkelt flås levande. Pälsarna blev finare och värdefullare då och kvinnorna som skulle bära deras skinn skulle bli vackrast i världen men fortfarande de dummaste. ”Snart är jag borta, ”tänkte Mike, ”och alla mina vänner också.” Han hade lyckats klara livhanken i många år nu genom att snabbt gömma sig när det var dags men nu var han gammal och trött och skulle knappast klara sig en gång till. ”Snart är jag borta,” muttrade han för sig själv.

   Han satt och tyckte synd om sig själv och alla de andra minkarna men mest tyckte han synd om sig själv. ”Men, ”tänkte han, ”hade han inte hört talas om Svenne Svin som hade räddat alla grisar från att slaktas. Svenne Svin hade lyckats. Skillnaden var den att minkarna satt instängda i små trånga burar utan en chans att ta sig ut. För varje år blev säkerheten bättre och bättre och nu var det omöjligt att ta sig ut utan hjälp utifrån. Om han bara kunde få iväg ett meddelande till Svenne Svin och be om hjälp.”

   Mike frågade fåglarna, de som rörde sig över stora ytor och borde vara de som hade störst chans att känna till vart Svenne och hans vänner höll till. Han frågade hundratals fåglar och det var bråttom. En dag när han nästan hade gett upp hoppet sa en duva: ”Visst jag vet var Svenne och hans vänner bor.” ”Vet du,” sa Mike, ”är det sant, kan du ordna så att Svenne får ett meddelande från mig.” ”Visst,” sa duvan, ”är jag en duva eller en duva va? Föresten jag heter Koskin,” fortsatte han. ”För det mesta åker jag bike. det passar min image bättre att glida omkring på en Harley men nu är det bråttom så jag flyger.”

  Svenne och Lasse gick runt och kallade alla till ett möte. På mötet övertygade de båda vännerna fler och fler om det som faktiskt hände när de åkte iväg med lastbilen. Många ställde frågor om de fasansfulla sakerna som hände på slakteriet. ”Vi måste bort härifrån, ”sa alla grisarna samtidigt, ”vi måste bort innan vi också blir slaktade.

  ”Ingen ska bort härifrån.” Chefsgaltens vrålade med kraftfull stämma. ”Tig din äckliga, falska galt.” sa Svenne, ” du är ensam nu, dina medlöpare är borta och kommer aldrig tillbaka igen. Ensam är du inte så kaxig.” ”Borta, vart?” Stammade han.

  ”Du har bara att välja”, sa Svenne. ”Försvinn du också och visa dig aldrig i en svinstia igen. Om du gör det så ska jag se till att du hamnar på lastbilen, tro mig.”  Svenne tog ett steg fram emot honom och tog ett kraftigt tag runt hans tryne, ” Tro mig,” upprepade han.

  Chefsgalten såg alla hotfulla ögon runt omkring sig. Knorren på hans svans var sedan länge försvunnen. ”Jag försvinner, ”sa han, ”och jag kommer aldrig att visa mig i ett svinhus igen.”

   Svenne, Lasse och de andra grisarna rymde den natten. De vandrade hela natten, sov på dagen och vandrade hela natten igen. De fortsatte så ända tills de kom till den stora oändliga skogen. Dit där inga människor hittar och någonsin kommer att hitta. I skogen byggde de sig hus och allt annat som grisar behövde för att må bra.

  Därifrån sände de ut specialutbildade grisar som gick runt hos alla grisar och berättade sanningen om grisarnas öde om människorna och Chefsgaltar fick bestämma.

  De letade upp alla fastigheter som Chefsgalten köpt för sina judaspengar och brände ner dom. Pengarna som han grävt ner skänkte de till  de stackars suggor och små kultingar som han förgripit sig på. 

  Till slut en dag var alla grishus i hela landet tomma, inte en gris var kvar hos människorna.

Svenne och Lasse gick fram och tillbaka till slakteriet den natten. Lasse fick med egna ögon se vad som hände med grisarna när de kom fram. Lasse var lika otröstligt ledsen som Svenne men framför allt så var han arg, fruktansvärt arg. Båda kände ett obeskrivligt raseri mot Chefsgalten och hans medhjälpare. Tänk att kunna sälja sina medgrisar och bara för att de själva skulle få det bra. ”Vi måste få alla grisar att förstå att det vi har sett är sant,”sa Lasse, ” och vi måste komma på ett snabbt sätt att få bort de tre galtarna så att vi kan komma bort från svinstian.”

   Ibland har man tur, oftast inte, men nu hade Svenne och Lasse tur. Just när de kom ut ur ett buskage intill svinhuset såg de assistenten sitta intill väggen ätande på någonting som vanligt. ”Kom vi smyger oss på honom och skrämmer upp honom ordentligt,” sa Svenne. ” Du assistenten,” sa Svenne, ”Nu har Chefsgalten  och assistent 2 blivit hämtade av den stora lastbilen. Men det är väl inte farligt, eller hur? De ska bara på en  lång och skön semester.” ”När då?” flåsade han fram, ” när då hur?” ” ja det var väl för någon timme eller så,” sa Lasse. ”Så snart är det din tur att åka iväg på semester.”

  ”Nog skämtat,” sa Svenne, ”vi vet vad som händer på den så kallade semestern och försvinner du inte härifrån så kommer du helt säkert att få åka med på lastbilen, både Lasse och jag har sett vad som händer när lastbilen har kommit fram till den så kallade semesterorten. Vart ska jag ta vägen?” Gnydde assistenten. ”Gå tills någon säger åt dig att stanna.” sa Lasse.

  De letade upp assistent 2 och sa samma sak till honom. Så var de av med assistenterna. Nu var Chefsgalten ensam kvar och skulle utan tvekan vara lättare att handskas med. Som alla översittare var han innerst inne en feg liten stackare.