Mike satt i sin kalla och blåsiga bur och flyttade tyngden från det ena benet till det andra för att hindra att nätet i golvet skar in i hans små fötter. Han hörde när män i svarta kostymer ville köpa minkskinn av den rätta sorten och han visste vad det betydde. Minkarna skulle få ett medel som förlamade dem. Känseln skulle de fortfarande ha kvar men kunde inte röra sig. De skulle helt enkelt flås levande. Pälsarna blev finare och värdefullare då och kvinnorna som skulle bära deras skinn skulle bli vackrast i världen men fortfarande de dummaste. ”Snart är jag borta, ”tänkte Mike, ”och alla mina vänner också.” Han hade lyckats klara livhanken i många år nu genom att snabbt gömma sig när det var dags men nu var han gammal och trött och skulle knappast klara sig en gång till. ”Snart är jag borta,” muttrade han för sig själv.

   Han satt och tyckte synd om sig själv och alla de andra minkarna men mest tyckte han synd om sig själv. ”Men, ”tänkte han, ”hade han inte hört talas om Svenne Svin som hade räddat alla grisar från att slaktas. Svenne Svin hade lyckats. Skillnaden var den att minkarna satt instängda i små trånga burar utan en chans att ta sig ut. För varje år blev säkerheten bättre och bättre och nu var det omöjligt att ta sig ut utan hjälp utifrån. Om han bara kunde få iväg ett meddelande till Svenne Svin och be om hjälp.”

   Mike frågade fåglarna, de som rörde sig över stora ytor och borde vara de som hade störst chans att känna till vart Svenne och hans vänner höll till. Han frågade hundratals fåglar och det var bråttom. En dag när han nästan hade gett upp hoppet sa en duva: ”Visst jag vet var Svenne och hans vänner bor.” ”Vet du,” sa Mike, ”är det sant, kan du ordna så att Svenne får ett meddelande från mig.” ”Visst,” sa duvan, ”är jag en duva eller en duva va? Föresten jag heter Koskin,” fortsatte han. ”För det mesta åker jag bike. det passar min image bättre att glida omkring på en Harley men nu är det bråttom så jag flyger.”