Nu Kilsbor kan Ni äntligen vara stolta över Era folkvalda.

  Jag hör till en grupp människor som valt att hjälpa romerna i Kil. Jag har till

största delen lagt min energi på Nicoletta och hennes man.

  Nicoletta har haft stora problem med sina tänder en längre tid men förra veckan

kunde hon inte längre dölja det. Min fru kontaktade en socialsekreterare  och frågade

om kommunen kunde tänka sig att hjälpa henne med kostnaderna för att dra ut en

tand. Socialsekreteraren visste inte om det gick men skulle ta reda på det och återkomma.

Mycket riktigt han återkom och sa att det var OK. Fakturan kunde gå till kommunen.

  När sedan fakturan kom, på niohundrakronor, så vägrade kommunen att betala den. 

Motiveringen var att kommunen måste vara försiktiga med skattebetalarnas pengar.

  Alla som läst mina tidigare inlägg måste tillstå att detta är en  fantastisk

uppryckning. Som sagt, känn Er stolta skattebetalare.

I Torsby är en del medborgare förgrymmade över kommuntopparnas maktfullkommlighet precis som i Kil.

Nu tror jag inte att Torsby är lika korrupt som Kil men de är på god väg.

  Ge mig tio personer till min hjälp i varje kommun, som inte är fega kräk, så ska jag lyfta ut olämpliga

personer som har som sin huvuduppgift att leva ett "lyxilv" på skattebetalarnas bekostnad.

   Många lever i den villfarelsen att det har betydelse vilket parti eller partier som styr i kommunpolitiken. 

Tro mig jag har pratat med företrädare i Kil från höger till vänster och ja...

  Min far var en mycket duktig matematiker och han citerade ofta Arkimedes.

"Ge mig en fast punkt och en lång hävstång och jag ska rubba jorden"

Nu är inte jag en duktig matematiker utan jag har valt att tolka Arkimedes som filosof för

han var det också. 

  Vi har alltid de politiker vi förtjänar.

COWARDS ARE CRUEL

BUT THE BRAVE LOVE MERCY

AND DELIGHT TO SAVE.

John Gay    poet

1685-1732

”Absolut,” sa Svenne, ”vi klarar oss inte utan dig.”

”Eller hur” sa Koskin inte lite stolt. ”Jag tror och vet,” sa Bror, ”att det snart kommer att bli mycket att göra. Djur far illa överallt för människorna tänker bara på att tjäna pengar och att roa sig och om det är på de svagas bekostnad det struntar de fullständigt i. Vårt rykte har nått ut över hela Sverige och till och med till våra grannländer. Så tro mig vi kommer att få mycket att göra. ”Vi måste nog starta upp ett antal befrielsegrupper, sa Svenne, "så att vi kan jobba snabbare. Du Mike kommer att få ta hand om en grupp och sen får vi välja ut några andra lämpliga till andra grupper.” Jag då,” sa Koskin ynkligt. ”Du,”sa Svenne " kommer att bli ansvarig för spaningsgruppen. Jag och Bor kommer att ha ansvar för planeringen. Koskin höll nu på att spricka av stolthet. ”Ansvarig för spaningsgruppen,”sa han tyst för sig själv.  

”En händelse som ändrade min inställning till livet och rätten till liv,”sa Bror, ”var när min farbror berättade för mig att han fann en sovande grävling under en planka i vårt uthus. Grävlingen hade gått i ide. Min farbror hämtade en yxa och slog ihjäl den. Detta var den första enskilda händelse som påverkat mig mest. Tänk er slå ihjäl ett sovande djur.”

  ”Detta oresonliga hat mot vargarna, fortsatte han. ”det liknar sydstaternas hat mot de färgade. Och jägarna, det som kännetecknar dem är att de alltid har för stora kepsar.

”Och vet ni,”fortsatte han, ”att det i Värmland finns ett ishockeylag som kallar sig vargarna från Värmland och deras hejarklack kallar sig Wolfpack. Det låter väl bra eller hur? Men tror ni att de någon gång uttalat sig till fördel för de äkta vargarna? I helvete heller.”

  ”Nu, nu, ropade Koskin,” sänk farten eller som du säjer  dags för landning.” ”Ha, ha,”sa Bror, ”landning var det.” ”Stanna här,”sa Koskin, ”där uppe på den där lilla bergsknallen håller sig vargarna gömda och jag hoppas innerligt att de är kvar och framförallt att de lever.

”Behöver du hjälp,” sa Mike. ”Nej,”svarade Koskin snabbt, ”det är nog bäst att jag flyger upp och kollar läget. Jag visslar om jag behöver hjälp.” Koskin flög upp till den dolda öppningen vid grottan och ropade: ”hallå duvan här, ni är räddade.” ”Gud ske lov,”svarade Vera Varg med svag stämma, ”vi har inte ätit någonting på länge och min Valle och valparna är mycket svaga.” ”Ni kommer att få mat bara vi har kommit ner till bilen,”sa Koskin,” jag ska bara kalla upp de andra så att de hjälper  er ner.”

När de hörde Koskins signal sprang alla utom Bror upp och hjälpte vargarna ner till bilen. Bror satt och höll bilen klar för en snabb flykt om det skulle bli nödvändigt. ”Nu är det snart över,”sa Svenne till vargarna när de närmade sig bilen. 

Både Valle och valparna piggnade till genast när de förstod att de var räddade från de fruktansvärda fyllona på snöskoter. Vargarna ryckte till och ryggade tillbaka när de fick se Bror där han stod och väntade utanför bilen. Människor litade de inte på.

 ”Ingen fara,”sa Svenne som såg deras rädsla, ” Bror är ingen vanlig människa han är lika mycket djur som oss,  trots att han har en SAAB.”

  Färden hem till den oändliga skogen gick lugnt och vargarna sov tryggt hela vägen.

”Flyg till Bror,”sa han. ”OK.” sa Koskin och flög.

  Mike Mink hade lugnt avvaktat och tog nu till orda:

”Jag och de andra minkarna kommer att göra det som krävs för att rädda vargarna, vi är skyldiga den stora oändligheten det.” ”Jag vet,”sa Svenne, ”och jag har aldrig räknat med någonting annat,”

  Fast det var mycket långt mellan den oändliga skogen och Brors Bostad så hävdade många, både svin och minkar, att de hörde när Bror startade motorn och varvade upp den. Sen kunde de höra bilen hela vägen ända fram till skogen. Flera hundra meter innan det var dags att stanna. Utanför den hemliga ingången fick Bror börja inbromsningen annars hade han inte kunnat stanna i tid eftersom farten var enormt hög. Själv påstod han gärna att inte ljudvallen var långt borta.

   Koskin satt ihoptryckt i baksätet. Han hade skiftat ansiktsfärg åtskilliga gånger under färden och han lovade sig själv att han aldrig skulle sätt sig i en röd SAAB igen när väl uppdraget var klart.

  Svenne och Mike mötte upp vid ingången till skogen.

Många ville följa med för att rädda vargarna, nästan alla. Men tyvärr som Svenne sa: ”Vi får inte plats i bilen om vi blir för många. det får räcka med mig, Mike, Koskin och naturligtvis Bror.

  Den röda SAABen lyfte nästan från marken när Bror varvade upp motorn och släppte kopplingen. ”Jag har bytt förgasare,”sa han nonchalant, ”och gjort några små justeringar, jag hoppas att ni märker skillnaden.” ”Jo da,”sa Svenne och försökte av alla krafter att hålla sig fast. ”Bara koppla av och njut,”sa Bror och vände sig bakåt till Koskin och Mike. ”Tala bara om vart vi ska så ska vi snart gå in för landning, ha, ha.” ”Jag ska försöka att hinna med,”stönade Koskin grön i ansiktet och önskade att färden snart skulle vara över. Tillbaka skulle han flyga det visste han helt säkert.

  Men han visste också att om han var tvungen så skulle han göra samma sak igen.

  ”Jag tror, eller rättare sagt jag vet”, sa Koskin, ”att när vargarna är räddade så flyger jag upp till Finland och hämtar min HD och tar mig ner till den oändliga skogen,

jag känner att där vill jag bo i resten av mitt liv."

Att ta sig tillbaka till den stora oändliga skogen gick fort. I tidningarna kunde man dagen efter läsa om ett underligt oförklarligt himlafenomen, ”ett vitt ljudlöst streck.”  När han kom fram orkade han inte få fram ett ord utom förstås, ”en öl, en stor och efter den en till.”

  Svenne stod lugnt och väntade på att Koskin skulle dricka upp sina öl. Han visste att det var meningslöst att skynda på honom. Först när andra ölen var urdrucken skulle han tala och det var precis vad han gjorde. ”Du,”sa han, ”uppe vid gränsen mellan Värmland och Dalarna håller några sk jägare på att slakta en hel vargfamilj. ”Vad förvånad jag blir,”sa Svenne, ”just där,”

  ”Varg far är skottskadad i benet,”fortsatte Koskin, ”det är inte så farligt men det hindrar dem en del, de kan inte förflytta sig så fort. Jägarna har snöskoter och både hagel - och kulgevär, den ene har till och med en magnumrevolver. Det är totalt hänsynslösa och känslokalla personer. Det är små och betydelselösa som på något sätt måste visa sin makt. När de inte får döda djur misshandlar de kvinnor och utnyttjar små barn.

  Svenne är som sagt Svenne och det ödslas inte tid på att fundera i onödan. Det är bara handling som räknas.

Han gjorde en störtdykning rakt ner mot huvudet på den jägaren som stod och laddade om sitt hagel gevär.Han  var den mest pådrivande. Siktet var inställt rakt mot jägarens ansikte. Två centimeter från ansiktet vek han av. Jägaren blev så överraskad och rädd att han föll ihop i snön. ”Såg du,”skrek han till sin kompis, ”en stor djävla örn som angrep mig, den största jag någonsin sett. ”I helvete heller, sa hans kompis, ” det var en duva en liten, djävla ful duva.”  Medan de diskuterade anföll Koskin igen och denna gång den som satt kvar på snöskotern och som hade kallat honom för en ful duva.

   ”Rattta, tatta,” vrålade Koskin när han tog fart och som ett spjut kastade sig rakt mot mannens huvud. Näbben borrade sig in djupt i huvudet. Jägaren vrålade av smärta och ramlade av skotern. Han var rädd och skakade som ett vettskrämt barn när han kröp in under skotern. ”Jo du,”sa han gråtande, ”det var en örn och den största jag sett.”

  Under tumultet hann vargarna smita undan och gömma sig. Koskin letade upp en grotta med väl skyddad ingång som bara kunde ses uppifrån. ”Håll er gömda här,”sa han. ”så flyger jag iväg och skaffar hjälp. Jag känner ett modigt Svin som kommer att hjälpa er. Håll er bara lugna så flyger jag ner och hämtar honom och hans vänner. Tappa inte modet vi är snart tillbaka.” ”Men hur,”började Vera Varg.” Koskin var redan borta.

  Only  cowards are cruel.

I sitt halvvakna tillstånd hörde Valle på håll att minst två snöskotrar närmade sig. Han blev snabbt klarvaken och väckte de andra. ”Snöskotrar närmar sig” sa han tyst, ” vi måste ge oss av.” ”Varför kan de inte lämna oss ifred,” snyftade Vera och höll hårt om sina valpar, ”vad har vi gjort dem, med vilken rätt dömer de oss och med vilken rätt tror de att de får döda oss.” Hon skakade av rädsla och även av ilska. ”Men så lätt ska de inte få oss,”sa hon morrande och visade sina tänder.

  Den finska duvan Koskin eller elit duvan Koskin som han nuförtiden gärna kallade sig. Detta efter hans, som han själv tyckte, heroiska insatser för svinen och minkarna, var på väg hem. Färden hem var trist och händelsefattig. Vindarna var gynnsamma och han behövde inte använda mycket kraft för att ta sig fram. Solen värmde gott på ryggen och han tänkte att nu skulle det smaka bra med en öl.

  Vrålande motorer skrikande människor och gevärsskott som från ett helt regemente. Det var grenar och kvistar i hela luften och där bland träden såg han en stackars haltande varg. Efter kom en vuxen varg till med två valpar framför sig. Två män på varsin snöskoter jagade dem och de laddade och sköt om och om igen.

Turligt nog träffade de ingen. Inte än.

  Koskin tänkte inte i alla fall inte nu.