Svenne och Lasse gick runt och kallade alla till ett möte. På mötet övertygade de båda vännerna fler och fler om det som faktiskt hände när de åkte iväg med lastbilen. Många ställde frågor om de fasansfulla sakerna som hände på slakteriet. ”Vi måste bort härifrån, ”sa alla grisarna samtidigt, ”vi måste bort innan vi också blir slaktade.

  ”Ingen ska bort härifrån.” Chefsgaltens vrålade med kraftfull stämma. ”Tig din äckliga, falska galt.” sa Svenne, ” du är ensam nu, dina medlöpare är borta och kommer aldrig tillbaka igen. Ensam är du inte så kaxig.” ”Borta, vart?” Stammade han.

  ”Du har bara att välja”, sa Svenne. ”Försvinn du också och visa dig aldrig i en svinstia igen. Om du gör det så ska jag se till att du hamnar på lastbilen, tro mig.”  Svenne tog ett steg fram emot honom och tog ett kraftigt tag runt hans tryne, ” Tro mig,” upprepade han.

  Chefsgalten såg alla hotfulla ögon runt omkring sig. Knorren på hans svans var sedan länge försvunnen. ”Jag försvinner, ”sa han, ”och jag kommer aldrig att visa mig i ett svinhus igen.”

   Svenne, Lasse och de andra grisarna rymde den natten. De vandrade hela natten, sov på dagen och vandrade hela natten igen. De fortsatte så ända tills de kom till den stora oändliga skogen. Dit där inga människor hittar och någonsin kommer att hitta. I skogen byggde de sig hus och allt annat som grisar behövde för att må bra.

  Därifrån sände de ut specialutbildade grisar som gick runt hos alla grisar och berättade sanningen om grisarnas öde om människorna och Chefsgaltar fick bestämma.

  De letade upp alla fastigheter som Chefsgalten köpt för sina judaspengar och brände ner dom. Pengarna som han grävt ner skänkte de till  de stackars suggor och små kultingar som han förgripit sig på. 

  Till slut en dag var alla grishus i hela landet tomma, inte en gris var kvar hos människorna.