”Tro honom inte.” det var Chefsgaltens  kraftfulla stämma som hördes över hela svinstian. ”Jo,” sa Svenne, ”det är  Chefsgalten som manipulerar och ljuger och lurar iväg alla grisar på, vad de tror, ska bli en skön semester och istället får de åka till slakteriet. Som belöning får han och hans medhjälpare den finaste maten och de finaste suggorna att "leka" med." Hans lindrigt begåvade assistenter fick det som blev över när Chefen fått sitt.  Assistenterna brukade ofta roa sig med att ta maten från de riktigt små grisarna och han log åt deras upptåg.  

  De tre galtarna trodde väl aldrig att saker och ting skulle bli annorlunda. 

  ”Ni ska inte lyssna på Svenne.” röt Chefsgalten och assistenterna nickade instämmande. ” Får ni inte mat varje dag och så mycket som ni orkar äta, har ni det inte varmt och skönt? Förstår ni inte att Svenne ljuger,” fortsatte han,  ”ni vet ju själva hur fruktansvärt dålig Svenne var i skolan, rena katastrofen.” Nästan alla nickade instämmande.

  ”Fy skäms på dig Svenne,” hördes det från flera bås och även hans mor, Gerd svin, instämde. Nästan alla trodde på Chefsgalten, men inte alla. En lyssnade ordentligt, en trodde inte. En förstod och hade förstått en längre tid att inte allt stod rätt till. Han hette Lasse. Han hade gått i samma klass som Svenne och hade varit lika oduglig. ”Ta mig med,”sa han, ” visa mig det du har berättat så blir vi två som vet. Då blir det lättare att övertyga de andra om vad som verkligen händer. Jag har länge misstänkt att det inte står rätt till.”

Svenne hade läst i sina böcker att människorna tidig i sina liv får lära sig att de är naturens herrar och att de har rätt att utnyttja naturen och dess ”lägre” arter efter eget behag och vinning. Hur skulle gud, som människorna säjer sig tillbe, kunna besegra allt detta onda när alla goda i tysthet ser på? Vem orkar utkämpa den kampen ensam? Eller är det en rätt given av djävulen? Ingen modig gris låter någon behandla en annan varelse på ett sådant sätt. Endast fega och rädda stackare låter sådant hända.

  Jag måste göra det som behöver göras.” tänkte han, medan han försökte låta bli att spy. Människornas lag hade bestämt att grisar och andra djur fick behandlas efter  tycke och behag men lagar är ingen högre form av moral. Många lagar är vidriga.

”Alla känner till sanningen och därför tror ingen på den.” tänkte Svenne.

   Han smög sig försiktigt in till sitt bås så att inte människorna på gården skulle upptäcka honom när han smög sig in utifrån. ”Lyssna här.” ropade han när han kom in i svinstian, och så berättade han vad han sett och förstått. Storögt och förskräckta lyssnade grisarna på honom. En del var skeptiska, en del var arga för som de sa, han ljög, hittade på för att göra sig märkvärdig. Kom de inte ihåg hur dålig Svenne hade varit i skolan?

Svenne bestämde sig, han skulle gå tillbaka till svinstian och berätta vad han hade sett och vad han hade förstått. Han skulle gå runt till alla svinstior i världen och berätta vad som hände med grisarna som åkte iväg med den stora bilen. Förvirrad och förtvivlad letade han sig tillbaka.

 ” Bli mat åt människor och ätas upp är det det finaste man kan bli här i livet om man är född till gris?” Tänkte Svenne, ” Och det utan att känna gräset under sina fötter och utan att få känna solen värma på ryggen. Aldrig, aldrig ingen kan få mig att förstå att detta är det enda en gris har att se fram emot.”

  Utan att riktigt veta hur tog sig Svenne tillbaka till svinstian. Han hade ingenstans att ta vägen och han hade skyldighet att berätta för sina vänner om vad som väntade dem. Tårarna rann och han grät av sorg men även

av  ilska. ”Ingen kan i längden klara sig undan detta ostraffat, ” mumlade han för sig själv, ”inte om det

finns en gud.”

  Ibland föds det grisar som Svenne och ibland, men tyvärr alltför sällan, sådana människor.

Svenne smög sig försiktigt fram till ett fönster och han fick klättra upp på en låda för att kunna se in. Ett fruktansvärt oväsen och skrik av obeskrivlig rädsla var allt som hördes men han såg ingenting. Han tog sin låda och sprang fram till ett fönster längre bort. En syn han aldrig skulle glömma om han så blev tusen år mötte honom. På krokar hängde det som en gång varit en gris, inga huvuden fanns kvar på kropparna och kropparna var bara tomma skal. Svenne grät och han var rädd, fruktansvärt rädd.

Han såg ännu en bil komma in genom grindarna.

  Han förstod allt nu trots att han hade varit grisskolans sämsta elev eller kanske just därför. Grisarna blev lurade från den dag de föddes till den dag de slaktades. Den dagen gick säkert sanningen upp för de flesta men då var det för sent.

  Lastbil på lastbil kom och samma sak hände igen och igen. Hur kan någon varelse behandla en annan varelse på ett sådant fruktansvärt sätt? Vem har gett dem den rätten, djävulen?

Varför skulle annars människor bli sända till världen för att bli slaktare?

Han skulle gömma sig ute och i gryningen när lastbilen

kom. När den var lastad med grisar och klar för avfärd

så skulle han smyga sig med.. Han tänkte klättra upp på

bränsletanken och klamra sig fast.

    Gryningen kom och Svenne smög  sig med precis som

han hade planerat. Alla som  hade gått in i lastbilen var

hans vänner. De skrattade och skämtade och var på

ett strålande humör. Lastbilen for snabbt fram genom

gryningen. Svenne tog sina första steg ut i den ovissa

oändligheten. Snart stannade bilen framför en  stor grind

och innanför låg en stor röd tegelbyggnad. På taket 

snurrade en lysande jättestor gris, runt , runt ,snurrade den

lyckligt.

   Han hoppade av lastbilen precis  när den stannade

framför den stora tegelbyggnaden och gömde sig bland

några tomma kartonger som stod mot en vägg.

    Plötsligt slogs luckan på lastbilen upp och det kom ut

.karlar ur byggnaden. Tillsammans med de, demokratiskt 

valda, vakterna slog de på grisarna med långa hårda

käppar. "Fortere, fortare", skrek de medan de slog allt

hårdare. Grisarna skrek av smärta och försökte komma

undan.

    Ångesten lyste ur deras ögon. Panikslagna jagades de

in i den stora byggnaden. Dörrarna stängdes bakom dom

och en skrämmande tystnad och en olycklig doft fyllde

luften.

 I en webbkamera övervakade Chefsgalten och hans

assistenter transporten och de skrattade högt när de såg

de stressade och skräckslagna grisarna jagas in i tegel-

byggnaden.

    Demokratiskt valda var de allihopa: Chefsgalten och hans

två lindrigt begåvade assistenter också.

    I de blindas rike är den enögde kung. 

Från sitt hål i väggen kan Svenne följa skiftningarna i vädret,

regnet dimman och den första snön. Genom hålet hade han också

sett de vuxna grisarna gå upp på rampen i ett rakt fint led in i

lastbilen. Den kom flera gånger i månaden för att hämta grisar.

  Svenne frågade de äldre grisarna vad som hände när lastbilen

hämtade de stora grisarna och varför de aldrig kom tillbaka. 

"De har blivit utvalda, de ska få åka på semester," så sa de. "och

det  är det finaste man kan göra när man är en gris. Om du sköter

dig och är duktig i skolan så får du också åka iväg med den stora

lastbilen".

  Ute på gården gick chefsgalten och övervakade det hela. Med sig

hade han sina två lindrigt begåvade assistenter. Inne i lastbilen

skulle vakter åka med för att se till att alla hade det trevligt och att

alla påhittade regler följdes. Det var var vad alla trodde utom

chefsgalten och hans assistenter för  de visste.  Men som chefs-

galten sa: det är jag som står för reglerna. Vakterna var bara

 med som ett spel för galleriet. och avlönades med små allmosor och

med löften om en extra fin semester. De hade inget intresse av att

grisarna på lastbilen skulle ha det bra under transporten.  Vakterna

gjorde istället vad de kunde för att transporten skulle bli så djävlig

som möjligt. Om allt detta visste ännu Svenne ingenting.

  Svenne ville veta vad som hände när lastbilen hämtade de stora

grisarna och varför de aldrig kom tillbaka. Han funderade mycket.

Varför fick de inte vara ute i frihet och höra fåglarna sjunga? Han

ville så gärna komma ut och känna solen värma på sin rygg och

känna gräset under sina fötter. Han ville ut och känna friheten.

  En natt i slutet av maj bestämde sig Svenne för att ta reda på vad

som egentligen hände de grisar som gick på ett prydligt led in i 

lastbilen.

När Svenne Svin var en liten kulting var han nog som alla andra små grisar,

snäll  och lydig. De stora grisarna sa: "Svenne kommer att bli en bra gris. Han

är lydig och snäll. Det kommer inte att bli några problem med honom". 

  Ännu vet han ingenting om att grisarna ibland skållas levande, stressas

till döds och att många trampas ihjäl i trånga transporter på väg till slakten.

Ännu vet han ingenting om att slutet för grisarna är slakt och styckning.

  När Svenne hörde att galtarna berömde honom blev han mycket stolt.

Men stoltast blev hans mor, Gerd Svin. Hon hade fött många grisar och

skulle fortsätta med det  så länge hon orkade och kunde. När hon inte

orkade  längre så skulle hon få åka på semester. Det sa iallafall galtarna

som bestämde.

  Dagarna går som dagar går, en dag gick omärkligt över i nästa. Svenne 

 växte upp till en stor och stark gris. I skolan var han inte duktig. De böcker

som läraren vill att han skull läsa vill inte Svenne läsa. Han förstod inte

varför han skulle lära sig att gå på led upp på rampen som ledde in i den

stora lastbilen. Lastbilen som de sa, skulle ta dom på en lång skön semester.

Svenne kände instinktivt att någonting var fel. Grisarna fick betala skatt

varje månad och den skulle gå till dras semester. Det hade självaste

chefsgalten lovat.

Konkurrenskommisionen och även statliga konkurrensverket riktar allvarlig kritik mot

Kils kommuns upprepade upphandling av konsulttjänster av Dana Projekt AB.

  Företaget är ett av de företag som "vår" Kent Svensson använt sig av i sin fakturering. Han har

även varit dir -och/eller styrelseordförande i ytterligare sjutton företag. Ett företag har han

kvar och därifrån fortsätter han, parallelt med sin anställning i Kils Kommun, att fakturera Kils

Kommun.

  Kommunalrådet Mikael Johansson tycker inte att det är några konstigheter med detta.

Vi jobbar med att få det rätt, säger han i en intervju i VF.

  Det är inte lätt att vara kommunalråd.