Svenne bestämde sig, han skulle gå tillbaka till svinstian och berätta vad han hade sett och vad han hade förstått. Han skulle gå runt till alla svinstior i världen och berätta vad som hände med grisarna som åkte iväg med den stora bilen. Förvirrad och förtvivlad letade han sig tillbaka.

 ” Bli mat åt människor och ätas upp är det det finaste man kan bli här i livet om man är född till gris?” Tänkte Svenne, ” Och det utan att känna gräset under sina fötter och utan att få känna solen värma på ryggen. Aldrig, aldrig ingen kan få mig att förstå att detta är det enda en gris har att se fram emot.”

  Utan att riktigt veta hur tog sig Svenne tillbaka till svinstian. Han hade ingenstans att ta vägen och han hade skyldighet att berätta för sina vänner om vad som väntade dem. Tårarna rann och han grät av sorg men även

av  ilska. ”Ingen kan i längden klara sig undan detta ostraffat, ” mumlade han för sig själv, ”inte om det

finns en gud.”

  Ibland föds det grisar som Svenne och ibland, men tyvärr alltför sällan, sådana människor.