Svenne hade läst i sina böcker att människorna tidig i sina liv får lära sig att de är naturens herrar och att de har rätt att utnyttja naturen och dess ”lägre” arter efter eget behag och vinning. Hur skulle gud, som människorna säjer sig tillbe, kunna besegra allt detta onda när alla goda i tysthet ser på? Vem orkar utkämpa den kampen ensam? Eller är det en rätt given av djävulen? Ingen modig gris låter någon behandla en annan varelse på ett sådant sätt. Endast fega och rädda stackare låter sådant hända.

  Jag måste göra det som behöver göras.” tänkte han, medan han försökte låta bli att spy. Människornas lag hade bestämt att grisar och andra djur fick behandlas efter  tycke och behag men lagar är ingen högre form av moral. Många lagar är vidriga.

”Alla känner till sanningen och därför tror ingen på den.” tänkte Svenne.

   Han smög sig försiktigt in till sitt bås så att inte människorna på gården skulle upptäcka honom när han smög sig in utifrån. ”Lyssna här.” ropade han när han kom in i svinstian, och så berättade han vad han sett och förstått. Storögt och förskräckta lyssnade grisarna på honom. En del var skeptiska, en del var arga för som de sa, han ljög, hittade på för att göra sig märkvärdig. Kom de inte ihåg hur dålig Svenne hade varit i skolan?