”Absolut,” sa Svenne, ”vi klarar oss inte utan dig.”

”Eller hur” sa Koskin inte lite stolt. ”Jag tror och vet,” sa Bror, ”att det snart kommer att bli mycket att göra. Djur far illa överallt för människorna tänker bara på att tjäna pengar och att roa sig och om det är på de svagas bekostnad det struntar de fullständigt i. Vårt rykte har nått ut över hela Sverige och till och med till våra grannländer. Så tro mig vi kommer att få mycket att göra. ”Vi måste nog starta upp ett antal befrielsegrupper, sa Svenne, "så att vi kan jobba snabbare. Du Mike kommer att få ta hand om en grupp och sen får vi välja ut några andra lämpliga till andra grupper.” Jag då,” sa Koskin ynkligt. ”Du,”sa Svenne " kommer att bli ansvarig för spaningsgruppen. Jag och Bor kommer att ha ansvar för planeringen. Koskin höll nu på att spricka av stolthet. ”Ansvarig för spaningsgruppen,”sa han tyst för sig själv.  

”En händelse som ändrade min inställning till livet och rätten till liv,”sa Bror, ”var när min farbror berättade för mig att han fann en sovande grävling under en planka i vårt uthus. Grävlingen hade gått i ide. Min farbror hämtade en yxa och slog ihjäl den. Detta var den första enskilda händelse som påverkat mig mest. Tänk er slå ihjäl ett sovande djur.”

  ”Detta oresonliga hat mot vargarna, fortsatte han. ”det liknar sydstaternas hat mot de färgade. Och jägarna, det som kännetecknar dem är att de alltid har för stora kepsar.

”Och vet ni,”fortsatte han, ”att det i Värmland finns ett ishockeylag som kallar sig vargarna från Värmland och deras hejarklack kallar sig Wolfpack. Det låter väl bra eller hur? Men tror ni att de någon gång uttalat sig till fördel för de äkta vargarna? I helvete heller.”

  ”Nu, nu, ropade Koskin,” sänk farten eller som du säjer  dags för landning.” ”Ha, ha,”sa Bror, ”landning var det.” ”Stanna här,”sa Koskin, ”där uppe på den där lilla bergsknallen håller sig vargarna gömda och jag hoppas innerligt att de är kvar och framförallt att de lever.

”Behöver du hjälp,” sa Mike. ”Nej,”svarade Koskin snabbt, ”det är nog bäst att jag flyger upp och kollar läget. Jag visslar om jag behöver hjälp.” Koskin flög upp till den dolda öppningen vid grottan och ropade: ”hallå duvan här, ni är räddade.” ”Gud ske lov,”svarade Vera Varg med svag stämma, ”vi har inte ätit någonting på länge och min Valle och valparna är mycket svaga.” ”Ni kommer att få mat bara vi har kommit ner till bilen,”sa Koskin,” jag ska bara kalla upp de andra så att de hjälper  er ner.”

När de hörde Koskins signal sprang alla utom Bror upp och hjälpte vargarna ner till bilen. Bror satt och höll bilen klar för en snabb flykt om det skulle bli nödvändigt. ”Nu är det snart över,”sa Svenne till vargarna när de närmade sig bilen. 

Både Valle och valparna piggnade till genast när de förstod att de var räddade från de fruktansvärda fyllona på snöskoter. Vargarna ryckte till och ryggade tillbaka när de fick se Bror där han stod och väntade utanför bilen. Människor litade de inte på.

 ”Ingen fara,”sa Svenne som såg deras rädsla, ” Bror är ingen vanlig människa han är lika mycket djur som oss,  trots att han har en SAAB.”

  Färden hem till den oändliga skogen gick lugnt och vargarna sov tryggt hela vägen.