Plötsligt hörde de röster inne i skogen när de med god fart färdades på en behaglig upptrampad väg. Och som från ingenstans stod det en stor, otäck jakthund mitt i deras väg. Hunden och vargarna stod som fastfrusna, ingen sa någonting. De visste inte att detta var den beryktade jakthunden ”Kurt Stjärna”. Jakthunden som hade sett allt, varit i helvetet och kommit tillbaka. De visste inte heller att han var fruktansvärt trött på allt som hette jakt och dödande att han nuförtiden låtsades att han inte såg, hörde eller kände lukten av de djur som jagades. ”Nej för fan,”skrek han bortåt skogen där jägarna fanns, ”här är lika tomt som det sista ölglaset och tyst som i graven, vi får söka vidare.”

”Göm er här i buskarna och håll er tysta,”viskade han till vargarna, ”ni kan fortsätta om en timme eller så då är vi på rast några kilometer härifrån.” Och med det sagt så var han borta.

  Vargarna bara tittade på varandra.  ”Vad hände egentligen,”sa Valle, ”drömde vi.” ”Nej,”sa Vera, ”men konstigt var det, mycket konstigt. Jag vet inte men det kändes stort.”

  Vera grät sakta och tyst för sig själv. Hon hade varit helt övertygad om att detta var deras sista stund på denna jord och som genom ett trollslag så var faran över. För tillfället i alla fall. Varför hade hunden gjort så?

  Only the brave love mercy.

Mitt i natten väckte Valle Varg sin fru Vera och de två halvvuxna valparna. ”Vi måste ge oss av innan ljuset kommer,”sa han, ”vi måste så långt härifrån som går innan det blir ljust för då kommer säkert jägaren tillbaka med sina jägarkompisar.” ”Vart ska vi ta vägen,”sa Vera snyftande, ” de har ju sina snöskotrar och det är mycket snö så vi kan inte färdas fort och du är skadad i benet också. Och i snö går det lättare att spår oss.” Jag vet allt det där, sa Valle sorgset, ” men om vi stannar kvar här har vi inte en chans, om vi ger oss iväg nu så kanske vi klarar oss.”

  Valparna Isabelle och Axl följde motvilligt med ut i den kalla vinternatten men slutade snabbt att beklaga sig när deras mor förklarade det allvarliga i situationen. ”Om vi sätter igång och färdas snabbt och tänker på att dölja våra spår så bra som det någonsin går då har vi en god chans att klara oss,”sa Valle, eller säj så här jag känner att vi kommer att klara det. ”Jag också,”fyllde Isabelle i.

  De färdades lugnt men snabbt och sopade igen spåren efter sig med sina svansar. Ibland gick de i cirklar och ibland gick de i en riktning som var helt galen för att återigen gå tillbaka på den väg och riktning som de tänkt sig. Vart de var på väg visste de inte men de kände att något eller någonting angav färdriktningen.

Vera Varg tvättade det fula skottsåret på sin mans ben. Han hade blivit jagad av en sk jägare på snöskoter i flera timmar. Det som till slut räddade honom undan jägaren och hans hagelgevär var att jägaren var så berusad att han körde rätt in i en tall. ”Hade han inte lyckats att få in en träff på mitt ben,”sa Valle Varg, ” så hade jag slitit halsen av honom.” Men fy så du pratar” sa Vera, ”det är tur att barnen sover.” ”Jo du,”fortsatte han, det här var en av de värsta av sin sort, en sådan som står och runkar varje kväll när han kommer hem från skogen framför sina älghorn och en uppstoppad bäver. En sådan som lever för att döda, en som blir stor enbart när han håller i ett gevär.”

  ”Jag hörde”, sa Vera, "att de sköt Kenneth Varg nere i dalen tidigt i våras. De hade jagat honom med snöskoter också. Han var lindrigt skadad men hans fru, Gerd Varg, smet därifrån utan att hjälpa honom. Hade hon inte gjort det så hade han klarat sig.” Fy fan,”sa Valle, ”en varg som gör så förtjänar inte att leva, fy fan säjer jag.”

  ”Vi måste snabbt härifrån,”sa han, ” nu vet jägaren ungefär vart vi bor och snart kommer han tillbaka med andra jägare för att göra slut på oss.”

 Valparna Isabelle och Axl lekte i öppningen till lyan lyckligt ovetande om faran.

Bror satt och njöt bakom ratten. ”Känner ni ,” sa han, ”hur fint motorn spinner, den riktigt njuter av att ha er som passagerare,” visste ni fortsatte han, ”att det är samma slags människor som handlar med minkskinn som styr landet och föresten hela världen.” ”Det är lika sant som sorgligt,” instämde Svenne.

  Alla minkar sov lugnt och tryggt när de närmade sig den stora oändliga skogen. I gryningen precis när ljuset tog över från mörkret stannade bilen. ”Vakna vi är hemma snart, ”sa Svenne, ”ni kommer att få bo på en plats där inga människor någonsin kommer att sätta sin fot, utom Bror förstås. Vi får hjälpas åt att bygga bostäder åt er snabbt, ”fortsatte han, ”och under tiden får ni flytta in där det finns plats, det ordnar sig.”

  Jublet ville aldrig sluta när Svenne, Bror och alla minkarna tågade in i byn. Monica var stolt över sin man och Svennes söner hoppade upp och ner av glädje. ”Nu är vi hemma, ”sa Mike Mink med tårarna rinnande utefter kinderna. 

”En traktor,” sa Bror tyst och funderande, ”yahhoo,”ylade han. Sprang fram till traktorn och hoppade in. Nyckeln satt i och han startade. Han gasade på och snart vrålade den stora diselmotorn som ett ilsket vilddjur. ”Här ska jämnas med marken,” ropade han när han stack ut huvudet genom det öppna fönstret, ”hela farmen ska jämnas med marken.” ”Vi hinner inte,” ropade Svenne tillbaka, mycket irriterad. ”Jo da vi hinner,” svarade Bror, ”vi måste göra det här.” Han brakade in i den första byggnaden med burar så att plank och bräder yrde i luften. ”Hurra, hurra, ” minkarna var glada som aldrig förr, ”hurra, hurra för Bror.” Det brakade och small när den ena byggnaden efter den andra föll till marken.

  Till slut var det bara en enda stor brädhög kvar av farmen. ”Bror är mitt namn, ” sa han med bestämd och stolt röst, ”och jag tolererar inte detta längre.

Han sparkade till en bräda och gick mot SAABen.

”Det vi gjort, ” fortsatte han och riktade sig till minkarna, ”visar vad vi måste visa, vi har fått nog.

Strax före nio på kvällen, precis som Mike hade sagt, hörde de en bil komma inkörande på gårdsplanen. Männen kom snabbt ut och bilen körde iväg. Genom de nervevade fönstren hördes: ”no I wont back down, no I wont back down…:” ”Vad i helvete,” sa Bror, ” det där är vår låt, fy fan nu blir jag riktigt förbannad.” Svenne bara skakade på huvudet.

  De väntade två minuter och sen rusade de snabbt fram mot minkburarna och började klippa upp hänglåsen. Minkarna försvann snabbt ut ur burarna. ”På ett led, ” kommenderade Mike, ” mot mitten av gårdsplanen.” Alla minkarna gjorde som Mike sa och snart var alla samlade mitt på gårdsplanen. ”Bror, ” sa Svenne, ”hämta bilen och koppla på husvagnen och kom hit snabbt.” ”Det där var onödigt,” sa Bror lite surt, ”allt jag gör går snabbt.”

  Snart kom SAABen och husvagnen insladdande på gårdsplanen och minkarna fick kasta sig undan. ”Vi skulle rädda minkarna, ” ropade Svenne och såg lite arg ut, ”inte köra ihjäl dem”. ”Sorry, ” sa Bror lite skamsen, ”men SAABen går så otroligt fort och nu är den värre än någonsin. Jag tror ta mig tusan att han förstår vad som är på gång.” ”Alla minkar snabbt in i bilen och husvagnen, ” ropade Svenne med hög stämma. ”Ni hörde, ” fyllde Mike i, och snart var bilen och husvagnen fyllda med minkar.

”Är det inte märkligt, ” viskade Bror, ”att människorna tror sig kunna behandla djur efter eget behag och för egen vinnings skull. Tror de inte att det en dag kommer att slå tillbaka mot dem själva? Fiiiiint folk älskar gåslever, vet de inte att vingarna på gässen spikas fast i golvet och att de sedan tvångsmatas med majs? Majsen trycks ner i halsen på dem med en lång käpp. Majsen gör att deras lever växer extra fort. Hur kan någon välja att gå omkring i en minkpäls, tror kvinnorna att de blir vackrare, vill de visa att de har råd? Har du någon gång hört en präst som stått upp för djuren? Nej, han svarade sig själv och fortsatte, ” prästerna tiger, de bryr sig helt enkelt inte eller så är de sällsynt fega. Alla som blundar hoppas jag kommer att brinna i helvetet. Den som pratar om godhet och barmhärtighet men ingenting gör för att hjälpa de svaga är inte god. Biskoparna är med i frimurarna och andra runka åt varandra föreningar och har aldrig gjort någonting för att förändra status quo.  Marknaden och pengarna styr makten och dit hör även kyrkans män. För övrigt så är alla som tiger och låter allt ont bara hända lika skyldiga.”

  ”Typiskt Bror, ” tänkte Svenne, ”när han är nervös bara pratar och pratar han.”

Vid åttatiden på kvällen var de framme vid minkfarmen. De gömde bilen några hundra meter bort under en gran. Ingen kunde upptäcka bilen om de inte snubblade över den. Bror nynnade, ”no i wont back down, no i wont back down.”

  När bilen var gömd så låg Svenne och Bror och tryckte i skogen strax intill. När de hörde att männen gick in för att äta smög sig Svenne fram till de närmaste burarna. Bror låg kvar på sin plats. När minkarna fick se Svenne Svin blev det liv och rörelse i burarna. Alla visste att det skulle komma ett svin för att rädda dem och de blev otroligt glada när de fick se honom.  ”Tyyyssssssst, ” det hördes ett vasst väsande och Mike Mink kom fram ur skuggorna. Det blev tyst omedelbart. ”Vi måste vara försiktiga och tysta ,” fortsatte han viskande , ”annars blir människorna misstänksamma och kommer ut och ser efter vad som  pågår.” ”Hej ,”sa Mike och vände sig mot Svenne med tårfyllda ögon, ” ni hann.”  ” ja och det tack   vare min vän Bror, en människa.” ”En människa, ”sa Mike och darrade på rösten, ”har du fått hjälp av en människa?” ”Ja, ”sa Svenne, ”inte en vanlig människa utan Bror.” 

”Hur ska vi gå tillväga?” sa Svenne och såg sig noga omkring. ”Vid niotiden i kväll, ” sa Mike, ”ska de in till puben i byn för att fira att de fått alla minkskinn sålda och då har vi gott om tid på oss.” ”Bra,” sa Svenne, ”perfekt det kan knappast bli bättre, jag trodde att vi skull vara tvungna att arbeta när de sov nu har vi betydligt bättre förutsättningar. ”Vi gör så här,” fortsatte Svenne, ”så fort som de har försvunnit utom synhåll så springer Bror och jag fram och klipper upp  alla hänglås. Ni minkar springer ut och samlas mitt på gården framför burarna.” Svenne och Bror hade noggrant gått igenom hur de skulle göra när de låg i skogen och väntade.

  ”Jag såg en gammal husvagn bakom ett uthus, ” sa Svenne och gjorde en gest mot ett av uthusen, ”den får vi nog ta och låna för annars så får vi inte plats. SAABen är för liten för alla minkarna men med husvagnen så löser det sig. Nu går jag tillbaka in i skogen till Bror och där håller vi oss lugna och tysta ända tills de ger sig iväg till puben. Slappna av nu så gott det går och samla krafter till i kväll, vi klarar det här.”