Att ta sig tillbaka till den stora oändliga skogen gick fort. I tidningarna kunde man dagen efter läsa om ett underligt oförklarligt himlafenomen, ”ett vitt ljudlöst streck.”  När han kom fram orkade han inte få fram ett ord utom förstås, ”en öl, en stor och efter den en till.”

  Svenne stod lugnt och väntade på att Koskin skulle dricka upp sina öl. Han visste att det var meningslöst att skynda på honom. Först när andra ölen var urdrucken skulle han tala och det var precis vad han gjorde. ”Du,”sa han, ”uppe vid gränsen mellan Värmland och Dalarna håller några sk jägare på att slakta en hel vargfamilj. ”Vad förvånad jag blir,”sa Svenne, ”just där,”

  ”Varg far är skottskadad i benet,”fortsatte Koskin, ”det är inte så farligt men det hindrar dem en del, de kan inte förflytta sig så fort. Jägarna har snöskoter och både hagel - och kulgevär, den ene har till och med en magnumrevolver. Det är totalt hänsynslösa och känslokalla personer. Det är små och betydelselösa som på något sätt måste visa sin makt. När de inte får döda djur misshandlar de kvinnor och utnyttjar små barn.

  Svenne är som sagt Svenne och det ödslas inte tid på att fundera i onödan. Det är bara handling som räknas.

Han gjorde en störtdykning rakt ner mot huvudet på den jägaren som stod och laddade om sitt hagel gevär.Han  var den mest pådrivande. Siktet var inställt rakt mot jägarens ansikte. Två centimeter från ansiktet vek han av. Jägaren blev så överraskad och rädd att han föll ihop i snön. ”Såg du,”skrek han till sin kompis, ”en stor djävla örn som angrep mig, den största jag någonsin sett. ”I helvete heller, sa hans kompis, ” det var en duva en liten, djävla ful duva.”  Medan de diskuterade anföll Koskin igen och denna gång den som satt kvar på snöskotern och som hade kallat honom för en ful duva.

   ”Rattta, tatta,” vrålade Koskin när han tog fart och som ett spjut kastade sig rakt mot mannens huvud. Näbben borrade sig in djupt i huvudet. Jägaren vrålade av smärta och ramlade av skotern. Han var rädd och skakade som ett vettskrämt barn när han kröp in under skotern. ”Jo du,”sa han gråtande, ”det var en örn och den största jag sett.”

  Under tumultet hann vargarna smita undan och gömma sig. Koskin letade upp en grotta med väl skyddad ingång som bara kunde ses uppifrån. ”Håll er gömda här,”sa han. ”så flyger jag iväg och skaffar hjälp. Jag känner ett modigt Svin som kommer att hjälpa er. Håll er bara lugna så flyger jag ner och hämtar honom och hans vänner. Tappa inte modet vi är snart tillbaka.” ”Men hur,”började Vera Varg.” Koskin var redan borta.

  Only  cowards are cruel.

I sitt halvvakna tillstånd hörde Valle på håll att minst två snöskotrar närmade sig. Han blev snabbt klarvaken och väckte de andra. ”Snöskotrar närmar sig” sa han tyst, ” vi måste ge oss av.” ”Varför kan de inte lämna oss ifred,” snyftade Vera och höll hårt om sina valpar, ”vad har vi gjort dem, med vilken rätt dömer de oss och med vilken rätt tror de att de får döda oss.” Hon skakade av rädsla och även av ilska. ”Men så lätt ska de inte få oss,”sa hon morrande och visade sina tänder.

  Den finska duvan Koskin eller elit duvan Koskin som han nuförtiden gärna kallade sig. Detta efter hans, som han själv tyckte, heroiska insatser för svinen och minkarna, var på väg hem. Färden hem var trist och händelsefattig. Vindarna var gynnsamma och han behövde inte använda mycket kraft för att ta sig fram. Solen värmde gott på ryggen och han tänkte att nu skulle det smaka bra med en öl.

  Vrålande motorer skrikande människor och gevärsskott som från ett helt regemente. Det var grenar och kvistar i hela luften och där bland träden såg han en stackars haltande varg. Efter kom en vuxen varg till med två valpar framför sig. Två män på varsin snöskoter jagade dem och de laddade och sköt om och om igen.

Turligt nog träffade de ingen. Inte än.

  Koskin tänkte inte i alla fall inte nu.

Plötsligt hörde de röster inne i skogen när de med god fart färdades på en behaglig upptrampad väg. Och som från ingenstans stod det en stor, otäck jakthund mitt i deras väg. Hunden och vargarna stod som fastfrusna, ingen sa någonting. De visste inte att detta var den beryktade jakthunden ”Kurt Stjärna”. Jakthunden som hade sett allt, varit i helvetet och kommit tillbaka. De visste inte heller att han var fruktansvärt trött på allt som hette jakt och dödande att han nuförtiden låtsades att han inte såg, hörde eller kände lukten av de djur som jagades. ”Nej för fan,”skrek han bortåt skogen där jägarna fanns, ”här är lika tomt som det sista ölglaset och tyst som i graven, vi får söka vidare.”

”Göm er här i buskarna och håll er tysta,”viskade han till vargarna, ”ni kan fortsätta om en timme eller så då är vi på rast några kilometer härifrån.” Och med det sagt så var han borta.

  Vargarna bara tittade på varandra.  ”Vad hände egentligen,”sa Valle, ”drömde vi.” ”Nej,”sa Vera, ”men konstigt var det, mycket konstigt. Jag vet inte men det kändes stort.”

  Vera grät sakta och tyst för sig själv. Hon hade varit helt övertygad om att detta var deras sista stund på denna jord och som genom ett trollslag så var faran över. För tillfället i alla fall. Varför hade hunden gjort så?

  Only the brave love mercy.

Mitt i natten väckte Valle Varg sin fru Vera och de två halvvuxna valparna. ”Vi måste ge oss av innan ljuset kommer,”sa han, ”vi måste så långt härifrån som går innan det blir ljust för då kommer säkert jägaren tillbaka med sina jägarkompisar.” ”Vart ska vi ta vägen,”sa Vera snyftande, ” de har ju sina snöskotrar och det är mycket snö så vi kan inte färdas fort och du är skadad i benet också. Och i snö går det lättare att spår oss.” Jag vet allt det där, sa Valle sorgset, ” men om vi stannar kvar här har vi inte en chans, om vi ger oss iväg nu så kanske vi klarar oss.”

  Valparna Isabelle och Axl följde motvilligt med ut i den kalla vinternatten men slutade snabbt att beklaga sig när deras mor förklarade det allvarliga i situationen. ”Om vi sätter igång och färdas snabbt och tänker på att dölja våra spår så bra som det någonsin går då har vi en god chans att klara oss,”sa Valle, eller säj så här jag känner att vi kommer att klara det. ”Jag också,”fyllde Isabelle i.

  De färdades lugnt men snabbt och sopade igen spåren efter sig med sina svansar. Ibland gick de i cirklar och ibland gick de i en riktning som var helt galen för att återigen gå tillbaka på den väg och riktning som de tänkt sig. Vart de var på väg visste de inte men de kände att något eller någonting angav färdriktningen.

Vera Varg tvättade det fula skottsåret på sin mans ben. Han hade blivit jagad av en sk jägare på snöskoter i flera timmar. Det som till slut räddade honom undan jägaren och hans hagelgevär var att jägaren var så berusad att han körde rätt in i en tall. ”Hade han inte lyckats att få in en träff på mitt ben,”sa Valle Varg, ” så hade jag slitit halsen av honom.” Men fy så du pratar” sa Vera, ”det är tur att barnen sover.” ”Jo du,”fortsatte han, det här var en av de värsta av sin sort, en sådan som står och runkar varje kväll när han kommer hem från skogen framför sina älghorn och en uppstoppad bäver. En sådan som lever för att döda, en som blir stor enbart när han håller i ett gevär.”

  ”Jag hörde”, sa Vera, "att de sköt Kenneth Varg nere i dalen tidigt i våras. De hade jagat honom med snöskoter också. Han var lindrigt skadad men hans fru, Gerd Varg, smet därifrån utan att hjälpa honom. Hade hon inte gjort det så hade han klarat sig.” Fy fan,”sa Valle, ”en varg som gör så förtjänar inte att leva, fy fan säjer jag.”

  ”Vi måste snabbt härifrån,”sa han, ” nu vet jägaren ungefär vart vi bor och snart kommer han tillbaka med andra jägare för att göra slut på oss.”

 Valparna Isabelle och Axl lekte i öppningen till lyan lyckligt ovetande om faran.

Bror satt och njöt bakom ratten. ”Känner ni ,” sa han, ”hur fint motorn spinner, den riktigt njuter av att ha er som passagerare,” visste ni fortsatte han, ”att det är samma slags människor som handlar med minkskinn som styr landet och föresten hela världen.” ”Det är lika sant som sorgligt,” instämde Svenne.

  Alla minkar sov lugnt och tryggt när de närmade sig den stora oändliga skogen. I gryningen precis när ljuset tog över från mörkret stannade bilen. ”Vakna vi är hemma snart, ”sa Svenne, ”ni kommer att få bo på en plats där inga människor någonsin kommer att sätta sin fot, utom Bror förstås. Vi får hjälpas åt att bygga bostäder åt er snabbt, ”fortsatte han, ”och under tiden får ni flytta in där det finns plats, det ordnar sig.”

  Jublet ville aldrig sluta när Svenne, Bror och alla minkarna tågade in i byn. Monica var stolt över sin man och Svennes söner hoppade upp och ner av glädje. ”Nu är vi hemma, ”sa Mike Mink med tårarna rinnande utefter kinderna. 

”En traktor,” sa Bror tyst och funderande, ”yahhoo,”ylade han. Sprang fram till traktorn och hoppade in. Nyckeln satt i och han startade. Han gasade på och snart vrålade den stora diselmotorn som ett ilsket vilddjur. ”Här ska jämnas med marken,” ropade han när han stack ut huvudet genom det öppna fönstret, ”hela farmen ska jämnas med marken.” ”Vi hinner inte,” ropade Svenne tillbaka, mycket irriterad. ”Jo da vi hinner,” svarade Bror, ”vi måste göra det här.” Han brakade in i den första byggnaden med burar så att plank och bräder yrde i luften. ”Hurra, hurra, ” minkarna var glada som aldrig förr, ”hurra, hurra för Bror.” Det brakade och small när den ena byggnaden efter den andra föll till marken.

  Till slut var det bara en enda stor brädhög kvar av farmen. ”Bror är mitt namn, ” sa han med bestämd och stolt röst, ”och jag tolererar inte detta längre.

Han sparkade till en bräda och gick mot SAABen.

”Det vi gjort, ” fortsatte han och riktade sig till minkarna, ”visar vad vi måste visa, vi har fått nog.