Länstyrelsens rovdjursexpert basunerar ut att det har upptäckts två nya vargpar i Norra Värmland.

   Nu väntar vi bara på att skyltarna sätts upp vid lyorna så att "jägarna" från Dalarna och Värmland hittar dit.

 I Torsby använder kommuntopparna skattebetalarnas pengar till att köpa lyxbilar åt sig själva.

Medborgare skriver protestlistor. Politiker uttalar sig mot kommuntopparnas frosseri och respektlöshet. Kommunrevisorerna klagar öppet.  Kils förre kyrkoherde Ingemar Hansson, som nu är kommunalpolitiker i

Torsby, protesterar. Bengt Berg protesterar.

Alla är överens om att skattebetalarnas pengar inte ska användas till att göda de som redan har. 

  Vilka modiga människor det finns i Torsby. Tänk att det kan skilja så otroligt mycket mellan två

värmländska kommuner.

Lindarna är borta.Det är tråkigt och förbannat dumt. Jag hörde av en vanligtvis välunderrättad källa inifrån

maktens korridorer att det hela beror på ett fatalt misstag.

  Demokratins företrädare i Kil kunde inte hålla ordning på alla konsulter som de tagit in offerter från och vad

som skillde dom åt.Det fick helt enkelt bli lottdragning. Den som vann lottdragningen var den som förordade

fällning av alla träd och samtidigt ville plantera nya buskar och träd för flera hundratusen kronor.

  En tröst i bedrövelsen är att det var den dyraste konsulten som vann lottdragningen.

Nu Kilsbor kan Ni äntligen vara stolta över Era folkvalda.

  Jag hör till en grupp människor som valt att hjälpa romerna i Kil. Jag har till

största delen lagt min energi på Nicoletta och hennes man.

  Nicoletta har haft stora problem med sina tänder en längre tid men förra veckan

kunde hon inte längre dölja det. Min fru kontaktade en socialsekreterare  och frågade

om kommunen kunde tänka sig att hjälpa henne med kostnaderna för att dra ut en

tand. Socialsekreteraren visste inte om det gick men skulle ta reda på det och återkomma.

Mycket riktigt han återkom och sa att det var OK. Fakturan kunde gå till kommunen.

  När sedan fakturan kom, på niohundrakronor, så vägrade kommunen att betala den. 

Motiveringen var att kommunen måste vara försiktiga med skattebetalarnas pengar.

  Alla som läst mina tidigare inlägg måste tillstå att detta är en  fantastisk

uppryckning. Som sagt, känn Er stolta skattebetalare.

I Torsby är en del medborgare förgrymmade över kommuntopparnas maktfullkommlighet precis som i Kil.

Nu tror jag inte att Torsby är lika korrupt som Kil men de är på god väg.

  Ge mig tio personer till min hjälp i varje kommun, som inte är fega kräk, så ska jag lyfta ut olämpliga

personer som har som sin huvuduppgift att leva ett "lyxilv" på skattebetalarnas bekostnad.

   Många lever i den villfarelsen att det har betydelse vilket parti eller partier som styr i kommunpolitiken. 

Tro mig jag har pratat med företrädare i Kil från höger till vänster och ja...

  Min far var en mycket duktig matematiker och han citerade ofta Arkimedes.

"Ge mig en fast punkt och en lång hävstång och jag ska rubba jorden"

Nu är inte jag en duktig matematiker utan jag har valt att tolka Arkimedes som filosof för

han var det också. 

  Vi har alltid de politiker vi förtjänar.

COWARDS ARE CRUEL

BUT THE BRAVE LOVE MERCY

AND DELIGHT TO SAVE.

John Gay    poet

1685-1732

”Absolut,” sa Svenne, ”vi klarar oss inte utan dig.”

”Eller hur” sa Koskin inte lite stolt. ”Jag tror och vet,” sa Bror, ”att det snart kommer att bli mycket att göra. Djur far illa överallt för människorna tänker bara på att tjäna pengar och att roa sig och om det är på de svagas bekostnad det struntar de fullständigt i. Vårt rykte har nått ut över hela Sverige och till och med till våra grannländer. Så tro mig vi kommer att få mycket att göra. ”Vi måste nog starta upp ett antal befrielsegrupper, sa Svenne, "så att vi kan jobba snabbare. Du Mike kommer att få ta hand om en grupp och sen får vi välja ut några andra lämpliga till andra grupper.” Jag då,” sa Koskin ynkligt. ”Du,”sa Svenne " kommer att bli ansvarig för spaningsgruppen. Jag och Bor kommer att ha ansvar för planeringen. Koskin höll nu på att spricka av stolthet. ”Ansvarig för spaningsgruppen,”sa han tyst för sig själv.  

”En händelse som ändrade min inställning till livet och rätten till liv,”sa Bror, ”var när min farbror berättade för mig att han fann en sovande grävling under en planka i vårt uthus. Grävlingen hade gått i ide. Min farbror hämtade en yxa och slog ihjäl den. Detta var den första enskilda händelse som påverkat mig mest. Tänk er slå ihjäl ett sovande djur.”

  ”Detta oresonliga hat mot vargarna, fortsatte han. ”det liknar sydstaternas hat mot de färgade. Och jägarna, det som kännetecknar dem är att de alltid har för stora kepsar.

”Och vet ni,”fortsatte han, ”att det i Värmland finns ett ishockeylag som kallar sig vargarna från Värmland och deras hejarklack kallar sig Wolfpack. Det låter väl bra eller hur? Men tror ni att de någon gång uttalat sig till fördel för de äkta vargarna? I helvete heller.”

  ”Nu, nu, ropade Koskin,” sänk farten eller som du säjer  dags för landning.” ”Ha, ha,”sa Bror, ”landning var det.” ”Stanna här,”sa Koskin, ”där uppe på den där lilla bergsknallen håller sig vargarna gömda och jag hoppas innerligt att de är kvar och framförallt att de lever.

”Behöver du hjälp,” sa Mike. ”Nej,”svarade Koskin snabbt, ”det är nog bäst att jag flyger upp och kollar läget. Jag visslar om jag behöver hjälp.” Koskin flög upp till den dolda öppningen vid grottan och ropade: ”hallå duvan här, ni är räddade.” ”Gud ske lov,”svarade Vera Varg med svag stämma, ”vi har inte ätit någonting på länge och min Valle och valparna är mycket svaga.” ”Ni kommer att få mat bara vi har kommit ner till bilen,”sa Koskin,” jag ska bara kalla upp de andra så att de hjälper  er ner.”

När de hörde Koskins signal sprang alla utom Bror upp och hjälpte vargarna ner till bilen. Bror satt och höll bilen klar för en snabb flykt om det skulle bli nödvändigt. ”Nu är det snart över,”sa Svenne till vargarna när de närmade sig bilen. 

Både Valle och valparna piggnade till genast när de förstod att de var räddade från de fruktansvärda fyllona på snöskoter. Vargarna ryckte till och ryggade tillbaka när de fick se Bror där han stod och väntade utanför bilen. Människor litade de inte på.

 ”Ingen fara,”sa Svenne som såg deras rädsla, ” Bror är ingen vanlig människa han är lika mycket djur som oss,  trots att han har en SAAB.”

  Färden hem till den oändliga skogen gick lugnt och vargarna sov tryggt hela vägen.

”Flyg till Bror,”sa han. ”OK.” sa Koskin och flög.

  Mike Mink hade lugnt avvaktat och tog nu till orda:

”Jag och de andra minkarna kommer att göra det som krävs för att rädda vargarna, vi är skyldiga den stora oändligheten det.” ”Jag vet,”sa Svenne, ”och jag har aldrig räknat med någonting annat,”

  Fast det var mycket långt mellan den oändliga skogen och Brors Bostad så hävdade många, både svin och minkar, att de hörde när Bror startade motorn och varvade upp den. Sen kunde de höra bilen hela vägen ända fram till skogen. Flera hundra meter innan det var dags att stanna. Utanför den hemliga ingången fick Bror börja inbromsningen annars hade han inte kunnat stanna i tid eftersom farten var enormt hög. Själv påstod han gärna att inte ljudvallen var långt borta.

   Koskin satt ihoptryckt i baksätet. Han hade skiftat ansiktsfärg åtskilliga gånger under färden och han lovade sig själv att han aldrig skulle sätt sig i en röd SAAB igen när väl uppdraget var klart.

  Svenne och Mike mötte upp vid ingången till skogen.

Många ville följa med för att rädda vargarna, nästan alla. Men tyvärr som Svenne sa: ”Vi får inte plats i bilen om vi blir för många. det får räcka med mig, Mike, Koskin och naturligtvis Bror.

  Den röda SAABen lyfte nästan från marken när Bror varvade upp motorn och släppte kopplingen. ”Jag har bytt förgasare,”sa han nonchalant, ”och gjort några små justeringar, jag hoppas att ni märker skillnaden.” ”Jo da,”sa Svenne och försökte av alla krafter att hålla sig fast. ”Bara koppla av och njut,”sa Bror och vände sig bakåt till Koskin och Mike. ”Tala bara om vart vi ska så ska vi snart gå in för landning, ha, ha.” ”Jag ska försöka att hinna med,”stönade Koskin grön i ansiktet och önskade att färden snart skulle vara över. Tillbaka skulle han flyga det visste han helt säkert.

  Men han visste också att om han var tvungen så skulle han göra samma sak igen.

  ”Jag tror, eller rättare sagt jag vet”, sa Koskin, ”att när vargarna är räddade så flyger jag upp till Finland och hämtar min HD och tar mig ner till den oändliga skogen,

jag känner att där vill jag bo i resten av mitt liv."